Jag har skrivit så himla många brev som jag aldrig någonsin skickat. Jag skickar i och för sig aldrig brev - vem gör sånt? - jag bara skriver dem. Till elaka bästisar mest, eller dumma jävla föräldrar, eller personer jag varit kär i.

Och varje gång vill jag att de jag skriver till ska veta precis vad jag skriver. Men jag vill absolut inte vara den som berättar det. Jag vill inte att någon alls ska berätta det, jag vill bara att de ska veta om det. Men aldrig någonsin prata om det.

Och det är ju konstigt egentligen men jag tror att det är enklare att låtsas att ett person borde veta hur man känner (arg ledsen besviken kär rädd dum) om man någon gång har skrivit ner det. Fastän man aldrig visat det för någon enda levande. Som att man skriver såna brev bara för att när någon frågar men varför sa du ingenting? kunna svara jag skrev det ju. tusen jävla gånger.

Kommentera

Publiceras ej