Är mitt uppe i en hyfsat intensiv granskning av detta nyhetsdygn - bevakar tv-, webb- och radionyheter för fullt. Egentligen för att jag kuggar delkursen annars. Fast jag vet att det borde vara en ganska naturlig del av en normal människas liv. Jag borde bry mig om omvärlden. Jag borde vara insatt i vad som händer i Syrien, i vad Obama och Romney har sagt och inte sagt, i hur det ska gå med kalkbrytningen på Gotland. Jag borde inte behöva kolla upp bakgrundsfakta om tunnelbanestölden och Kina/Japan-oroligheterna.
 
Jag skäms lite måste jag erkänna. Är så jävla fast i min egen lilla värld, bryr mig för mycket om vad som händer i den att jag inte tycker mig ha tid för så mycket annat. Och det är dåligt och omoget. För det är någonstans ändå en skyldighet man har som tyckande människa; att försöka ha någonting att tycka och tänka om, lite stöd för alla åsikter.
 
Det liv jag lever känns dock för opassande för att bli en del av en större värld. I alla fall såsom mitt liv ser ut i mitt huvud. Det känns sjukt och lite förvridet. Kanske för att jag har stängt ute resten i två år. Det har blivit för inskränkt liksom. Pratade med Charlie om det, vårt beteende är nog inte naturligt. Inte för människor som är så förbannat smarta i alla fall.
 
Vi borde vara på väg någonstans. Men det är vi inte.
 
Och det värsta är att jag bryr mig inte om det. Jag trivs för bra. Vill inte få in resten för det passar inte.
 
Det kanske är därför hela journalistgrejen ibland känns så himla fel bara.
 
Kan känna att jag i alla fall borde få leva tillräckligt länge för att få ur mig det mesta av min naivitet innan jag ger mig på att granska samhället.

Kommentera

Publiceras ej