Sitter i mitt rum och äter världens fulaste avokado. Med salt. Såklart. Och dricker te.
 
Och funderar och tänker på hur mycket te jag drack för precis ett år sen. Förra september. Mitt bästa september. Hur allting var precis som det är nu. Min mamma är på samma semester som hon var då, jag är ensam i samma lägenhet.
 
Umgås med samma människor, är dökär i samma person, läser samma böcker, skriver i samma jävla blogg.
 
Har samma halvdana inställning till skolan, samma kläder, samma drömmar (eller brist på dem), samma trötta ångest.
 
Och jag tänker på hur jag och Frida satt på palatset en äckelkall vinternatt i februari och drömde oss tillbaka till förra september och hoppades att nästa skulle bli lika fint. Jag grät och grät för i mitt huvud hade jag precis gått igenom två breakups och vi lyssnade på Håkan och jag skrev sönder min dator med fula ord om fina människor. Och allt jag ville ha var septemberseptemberseptember. Tekalas och spontanfester och inte så jävla seriöst och kunna skolka och komma full till skolan och alltihop detdär. Kanske till och med spela musikal igen med favoritgänget.
 
Fast nu är inget som det ska egentligen. Inga tekalas, inget spormande, ingen Meatloaf, och jävligt lite Hjärter Dams Sista Sång.
 
Och jag fattar inte. Hur ett år kunde försvinna. Hur allt kan vara så samma och så annorlunda. Hur det jag ville mest av allt förra september helt ofattbart nästan har hänt. Och allting ändå är så grått och värdelöst.
 
Hur jag fortfarande kan älska att vara såhär töntigt melankolisk och sentimental, och ändå orka leva med mig själv.

Kommentera

Publiceras ej